Allmänt
HUT kan ge barn med autism en meningsfull fritidsaktivitet och samtidigt hjälpa till att utveckla sociala förmågor och tillåta barnet att ingå ett sammanhang. HUT för barn med autism har i flera studier visat sig ge god effekt på barnets vilja att samspela och kommunicera med sin omgivning, samt givit möjlighet till positiva emotionella relationer till både djur och människa. Barnen ges en social arena där hästen spelar en viktig roll som ridpartner och vän. Barnen pratar mer och söker mer kontakt med människorna i sin omgivning. Att sitta på hästryggen verkar stärka barnets möjlighet till koncentration och att ta in sin omvärld, samtidigt som HUT ger ökad kroppskontroll, förmåga till avslappning och fysisk aktivitet (Henriksson, 2015).
Tidigare forskning
”I en forskningsöversikt redovisar Håkansson, Palmgren Karlsson, Sallander och Henriksson (2008) för 150-talet artiklar publicerade under åren 2004 – 2008, samt fem avhandlingar inom området för djurassisterad behandling och vård. De flesta artiklar avser förhållanden i USA, Storbritannien, Australien och Canada, men även Norge, Danmark, Tyskland och England bidrar med en del. Som svenska bidrag nämns bl.a. två licentiatavhandlingar (Forsberg, 2007) och (Håkansson, 2008). Dock anses forskning avseende hästar inom vård och behandling otillräcklig (Silfverberg, 2009).
Ett forskningsprojekt som rör barn med autism genomfördes av Byström (2004), i syfte att hitta metoder för att utveckla förmåga till socialt samspel och kommunikation hos barnen. I projektet ingick en grupp barn som under fyra teminer erbjöds ridning i kombination med andra samspelssituationer i stallet. Tester av barnens språkliga och kognitiva utveckling gjordes, samt observationer av barnens samspel med hästar och människor. Föräldrar och skolpersonal fick besvara enkäter innan aktiviteten inleddes och efter det att aktiviteten avslutats.
Forskningsresultatet visade att barnen under den tid projektet pågick avsevärt utvecklade förmåga till socialt samspel och kommunikation. Hos ett av barnen fann man att diagnosen lindrig mental retardation inte längre var aktuell och hos ett annat barn kunde man ta bort tidigare medicinering för ADHD (uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning).
Ett liknande forskningsprojekt har genomförts i USA (Bass, Llabre & Duchowny, 2009). 25 barn i åldrarna 7-12 år och med autismdiagnos, erbjöds EAA under en period av 12 veckor och jämfördes med en kontrollgrupp av liknande sammansättning och storlek. Forskarna undersökte om aktiviteten med hästarna kunde bidra till en förbättring avseende sensoriska funktioner, socialt fungerande, uppmärksamhet och koncentrationsförmåga samt ökad fysisk aktivitet hos barnen. I interventionerna ingick att ta hand om och sköta hästen, ridning och andra övningar där hästen ingick. Aktiviteter tillsammans med hästen med speciell inriktning på social kommunikation, erbjöds som delmoment på både individ- och gruppnivå.
Datainsamlingen bestod av information från föräldrar och personal. Respondenterna besvarade skal-frågor baserade på The Social Responsiveness Scale (SRS) och Sensory Scale (SP). SRS rör frågor kring barnets sociala medvetenhet, förmåga och motivation. Med SP undersöks frekvens av barnets generella sociala fungerande i termer av förmåga till sensorisk bearbetning, förmåga att variera sig samt beteendemässigt och emotionellt gensvar.
Första testet gjordes innan barnen påbörjade EAA och andra testet gjordes efter 12 veckor. Det sista testet gjordes två månader efter avslutad aktivitet för att se om de förväntade effekterna kvarstod. Resultatet av studien visade signifikanta förbättringar hos barnen avseende
Sensorik – Social motivation – Uppmärksamhet – Distraktionsproblem – Stillasittande beteende
Effekterna kvarstod även efter avslutad EAA och forskarnas slutsats är att metoden kan vara användbar för att hjälpa barn diagnostiserade med autism.” Henriksson, 2015.
Effekter av hästunderstödd terapi för barn med autismdiagnos
Resultat i en kvalitativ studie av A. Henriksson, 2015. ”Relationen mellan aktiviteter med hästar och psykosocial utveckling hos barn med autismdiagnos ”
Samspel i familjen och med andra
Minnesanteckning från fältstudie:
Flickan är i förskoleåldern. Hennes autism innebär att hon inte har något tal, men hon har inga synliga fysiska funktionsnedsättningar. Barnet är i stallet tillsammans med mamma och pappa och det är första gången hon ska få rida på en häst. Flickan springer till synes planlöst runt i stallet och föräldrarna har fullt upp med att hindra henne från att dra i hästarnas svansar och sparka på deras ben. Barnet tycks inte lägga märke till föräldrarnas ansträngningar att få kontakt och hon visar inte heller något märkbart intresse av att hjälpa till att borsta och göra iordning hästen inför ridturen. Efter en god stund är hästen äntligen redo och leds ut på en sandad ridbana där flickan lyfts upp i sadeln. Hästen börjar röra sig långsamt framåt och barnet sitter alldeles stilla på hästens rygg, men vänder huvudet åt olika håll, som för att orientera sig i omgivningarna. Det lilla ansiktet som tidigare upplevdes som slutet, spänt och otillgängligt, visar nu öppen och oförställd nyfikenhet. Efter en stund lyfter en av föräldrarna ner flickan på marken och tillsammans utforskar de bommar och annat material som används till de ridlektioner man har på ridbanan. När flickan åter lyfts upp på hästens rygg upplevs hon än mer lugn och avspänd i kroppen. Ansiktet lyser av glädje när hon nu söker ögonkontakt även med den andre föräldern.
En del av de intervjuade föräldrarnas barn kommer till hästaktiviteten själva eller i sällskap av anhöriga. I andra sammanhang är aktiviteten en del av skolans verksamhet, vilket innebär att barnen kommer tillsammans med personal från skolan.
Delaktighet och gemenskap
Aktiviteten med hästar beskrivs som en begriplig samvaroform för barnen och ett sammanhang där barnet erbjuds en naturlig delaktighet i ett socialt sammanhang, tillsammans med andra barn. Den sociala färdighetsträningen som barnet får i och med aktiviteten med hästarna visar sig även i andra situationer med jämnåriga.
”Dels har det varit det sociala, tillsammans. Alltså att få vara med andra barn. Det har hon haft jättesvårt för från början. Lekte aldrig med andra kompisar över huvud taget. Nej,social med vuxna kunde hon vara. När hon började rida, då fick hon rida själv, men sedan har den här lilla flickan kommit med i spelet. Så där har dom två lärt sig att vara sociala. Dom har liksom hjälpt varandra. Bara det är ju stort. Och jag märker nu också hemma. Hon tar fortfarande inte hem kompisar. Men hon leker när vi träffar andra barn. Alltså, i olika konstellationer. Och det funkar jättebra i skolan. Hon har många kompisar. Och hon är, alltså duktig på att leka.”
I föräldrars berättelser redogörs för hur barnets begränsade förmåga att delta i sociala sammanhang innebär inskränkningar i rörelsefrihet och därmed livskvalité, för barnet och för hela familjen. I aktiviteter med hästar har man hittat ett sätt att skapa delaktighet hos barnet, i gemensamma upplevelser. För föräldrar med ridkunskap kan det ha gällt att göra ridutflykter tillsammans med barnen. I andra familjer har aktiviteten bestått i att vara med och leda hästen som barnet rider på.
”Vad jag tänker var bra det är också det här att det var en aktivitet för henne och mig. Vi gjorde det här tillsammans.”
Det redogörs även för hur barnen genom hästarna som gemensamt intresse får hjälp att hitta former att utveckla vänskapsrelationer med andra barn och vuxna och att sammanhanget med hästarna blir ett mindre kravfyllt sätt att umgås på.
”Men han och dottern klickar så bra! Så hon älskar ju honom och han älskar henne lika mycket. Det är så skönt att se och jag är så glad att han finns där.”
”Och dottern får ju nån som bryr sig om bara henne. Ah, dom har bara funnit varann. Det har väl antagligen med hästintresset att göra, kan jag tänka mig.”
”Det kanske är ett enklare sätt för dom att mötas tror jag.”
Flera av undersökningsdeltagare rubricerar hästar som ett specialintresse hos barnen och att sammanhanget med hästarna i stallet erbjuder en miljö där barnens beteenden inte upplevs som avvikande. I stallet uppfattas barnets brinnande intresse och kunskap om hästar enbart som något positivt och helt normalt.
”Jag tror att hon fungerar bättre i den miljön och så har dom ett gemensamt intresse också och det är ingen som märkt att hon har en diagnos. Vi har inte sagt det till någon.Vid något tillfälle var det en kompis som sa någonting om barn med Asperger, litet nedsättande tror jag, och då sade hon – Men vad tycker du om mej då? – – Ja, vad menar du då? – – Ja, men jag har Asperger.- Och då blir dom alldeles ställda. Så i den miljön fungerar hon alldeles normalt.”
Även upplevelser av att stallmiljön erbjuder alternativa samvaroformer för barnet beskrivs. I stallmiljön där jämnåriga, vuxna och hästar vistas, har barnet större möjlighet att välja gemenskap och umgänge på sina egna villkor.
” Har man ett barn som är högfungerande så får man ju även det sociala samspelet med dom andra i gruppen och med ridläraren. Dottern åker även iväg till stallet själv och bara träffar kompisar där. Och kan liksom välja att, antingen är hon med kompisarna eller bara med hästarna. Eller också både och om hon vill det.”
Verbal och icke verbal kommunikation
I intervjuerna ges beskrivningar av hur aktiviteten med hästar utvecklar barnens förmåga att kommunicera på olika nivåer, såväl verbalt som utan ord. Barn som upplevt kroppskontakt som obehagligt eller rent av skrämmande, har fått hjälp med sina svårigheter. Genom en aktivitet där de haft möjlighet att välja om och på vilket sätt de vill ha fysisk kontakt med hästarna, har de fått vänja sig vid fysisk beröring i sin egen takt.
”För de flesta barn med autism har ju problem med kontakt. Att dom gärna vill bara ha kontakt på sina egna villkor.”
I föräldrarnas berättelser framträder den ordlösa dialogen med hästen som speciellt betydelsefull. Det redogörs även för uppfattningar om att det implicita samspelet med djur kan vara extra hjälpsamt för barn som har svårt att förstå den symboliska innebörden av ord.
”Barn med autism har ju svårt att samspela och det får man lära sig med djur väldigt tydligt, för de använder inte ord, som är jättejobbigt om man inte förstår dem. Jag tycker det är ett bra sätt att lära sig kommunicera för det är ju det som är problemet.”
I de praktiska sysslorna i stallet, med hästarna och tillsammans med andra barn och vuxna inbjuds barnet att tala om det som sker här och nu, vilket upplevs stimulera barnets vilja och förmåga att kommunicera med ord
”…återigen det här sociala att hon måste prata med andra personer. Hon pratar ju med hästarna också och pratar mycket om hästarna. Och sen kan jag tänka mig att det kommer mycket av att hon vill berätta för mig vad som har hänt, eftersom jag inte är med.”
Nedanstående citat speglar liknande upplevelser av hur aktiviteten med hästarna tycks stimulera barnets intresse av och förmåga att kommunicera verbalt.
”Min dotter som har språksvårigheter kan få någonting att prata om helt plötsligt. Att kunna berätta om som…det gör inte hon automatiskt annars, men med hästar gör hon sådant. Allting som är liksom wow-faktor för henne blir…det kan hon återberätta. Annars har hon väldigt svårt att berätta om till exempel ”Vem har du lekt med på dagis?” Då får man möjligtvis ett ”Jaa” (skratt) om man har tur.”
Det ges även beskrivningar av hur barnet, när det sitter på hästens rygg, tycks ha lättare att vara i kontakt med omvärlden, kunna lyssna till information och vilja rätta sig efter instruktioner.
”men just det här det fokuset hon kan hålla och den liksom (paus) uppmärksamheten, den är helt…alltså det är som att hon är intonad med hästen och med den här världen.”
I ridning tränar ryttaren på att ge rätt kommandon till hästen, för att den ska förstå och göra det ryttaren vill. För att det ska fungera krävs både uppmärksamhet på sitt eget beteende och på hästen. Kommunikationen sker framförallt genom att ryttaren ger signaler med sin balans, kroppshållning och de delar av kroppen som har kontakt med hästen (egen erfarenhet). Föräldrar beskriver hur barnet genom ridaktiviteten lär sig att kommunicera såväl med hästen som med ridläraren. Genom att barnet tränas i att förstå hästens reaktioner och att den är en levande, emotionell varelse, upplevs barnet få en ökad förmåga att sätta sig in i hur andra kan tänkas uppleva situationer.
”I takt med att, alltså i början när vi började där, om en häst inte gjorde som hon ville, för hon har sin bild i huvudet av hur det ska se ut och hur hon ska göra för att det ska se ut så, och hon kunde inte riktigt ta in den informationen samtidigt från läraren. Men idag, så kan hon märka att, ja men jag gjorde så här, så då blev det inte så konstigt att hästen gjorde så här. Istället för att…hon kan vara jättearg (skratt) efter en ridlektion, men hon vet ju att det beror på någonting hon själv har gjort. Eller att hästen var på dåligt humör eller har haft en dålig dag (skratt). Och där märker jag att hon har växt, otroligt mycket. För hon har jättesvårt att ta någon annans perspektiv.”
Samspel med de professionella
Minnesanteckning från fältstudie:
Personalen ger barnet borsten, för varligt barnets hand mot hästens hals och beskriver samtidigt med ord vad som händer. ”Nu ska vi borsta hästen på kroppen, så att smutsen försvinner. Titta när hästen blundar visar den att det är skönt när du borstar.” När barnet gör en snabb ansats att ta tag i hästens öra, stoppar personalen rörelsen, pekar först på hästens öra och sedan på barnets samtidigt som han säger ”Här är hästens öra, och där är ditt öra. Hästen vill att vi borstar försiktigt vid örat, så att det inte gör ont.”
I de sammanhang där aktiviteten med hästar är del av barnens skoldag skildrar föräldrarna olika erfarenheter av skolpersonalens del i aktiviteten. I en del fall sker ett samarbete med den som är ansvarig för aktiviteten och i andra sammanhang har skolans personal själva ett pedagogiskt upplägg för barnens umgänge med hästarna. Oavsett skillnader i förutsättningar uttrycks betydelsen av lyhördhet inför barnets behov och att det blir bekräftat i sin aktivitet. Likaså beskrivs relevansen för de professionellas kunskap om autism.
Lyhördhet och bekräftelse
Från erfarenheter av traditionella ridlektioner beskrivs hur barnet ges möjlighet att både utmana sina svårigheter och att hantera besvikelser och frustration. Att barnet blir bekräftat och respekterat i sin upplevelse tycks vara en erfarenhet föräldrarna upplever som betydelsefull, inte minst vid tillfällen då barnet blir upprört och låser sig känslomässigt. Det skildras hur de professionellas bekräftelse på barnets ansträngningar tillsammans med hästen stärker självkänsla och tillit till den egna förmågan även i andra sammanhang.
”Den läraren hon har nu, läser av, alltså han är bara så underbar. Han har fått henne att låsa upp sig på tre sekunder. Bara genom att säga att – Kom igen när du känner att du klarar det här -. Det räcker. Eller – A den busar lite, men, kör när du känner för det . – Alltså bara så där lugnt. Ingen pushning, ingenting. Utan backar, och låter henne bestämma själv. Och då kommer hon igen. Inte i början, gjorde hon inte det. Men nu mer och mer. Att hon liksom kan gå in i mitten å tjura ett tag, så får hon vara där. Det är helt okej. Och sen har han alltid, något positivt att säga till alla sina elever. När dom skrittar av så går han fram till varenda elev i gruppen och säger någonting positivt om vad dom har gjort bra på lektionen. Hur kändes det, bara kort, jättekort. Men ändå så ser man liksom hur hon blommar upp.”
”Det är väl, alltså det här att känna att hon kan och att hon behärskar någonting. Och att hon vågar. Men också den uppmuntran som hon får, ifrån läraren.”
Kunskap om autism
Föräldrar beskriver att de upplever skillnader i kompetens hos de som bedriver hästaktiviteterna och hur olikheterna inverkar på barnen. En erfarenhet som skildras är att den med dokumenterad erfarenhet av autism tycks medvetet fokusera på en trepartsrealtion och kommunikation mellan sig själv, barnet och hästen, vilket i sin tur tolkas som en väsentligt mer positv upplevelse för barnet än aktiviteter med hästar, där kunskap om autism saknades hos personalen.
”Och där upplevde jag att han hade mycket mer kunskap. Så han provade att det var dottern som skulle göra (smackar) för att hästen skulle gå litet snabbare. Så han arbetade med litet nya saker som jag tyckte var väldigt intressant, för att då var det liksom också kommunikation, mellan honom och henne och henne och hästen. Och det var roligt. Jag tror att hon tyckte väldigt mycket om det.”
Även de professionellas kunskap utifrån lång och gedigen erfarenhet av arbete med autistiska barn beskrivs och hur det skapar tillit och trygghet hos föräldern. Personalen ”visste vad de höll på med” och föräldern kände sig därmed ”fullkomligt trygg” med att verksamheten med hästarna skulle hjälpa barnet i sin utveckling.
Samspel med hästen
Minnesanteckning från fältstudie:
När alla barn och personal klivit ur bilen, börjar ett av barnen omedelbart springa runt på stallområdet, i högt tempo och till synes planlöst. Den personal som verkar ha till uppgift att hjälpa barnet, har ingen chans att hinna med i de snabba rörelserna. Barnet visar inga tecken på att höra uppmaningar från personalen om att stanna och inte heller något större intresse av att hjälpa till att göra iordning hästen inför ridturen. Så småningom är hästen, med hjälp av skolans personal, ändå borstad och har fått en sadel på ryggen.
Barnet uppmanas nu att gå upp på en träramp för att själv kunna sätt sig på hästen. Hon går då genast upp på rampen och följer instruktionerna som ges av den personal som tidigare misslyckats i kontaktförsöken. Väl sittande på hästen sker en omedelbar och tydlig förändring av både kroppshållning och energi hos barnet. Det tycks som om hon andas ut och slappnar av. Kroppen blir alldeles stilla och sjunker ner i sadeln. När hästen börjar röra sig, gungar barnet med i den långsamma rytmiska rörelsen och väl ute i skogen, vänder sig flickan mot mig och vi får en stunds ögonkontakt. Jag möter ett öppet och avspänt anisktsuttryck, så annorlunda mot de spända anletsdrag jag upplevde strax innan, när barnet fortfarande inte kommit upp på hästryggen. Efter ridturen uppfattar jag en annan energi i barnets kropp, som nu rör sig litet lugnare och mer avspänt.
Samtliga föräldrar som ingår i studien vittnar om hur de upplever att aktiviteten med hästar bidrar till ett ökat välmående hos barnen. Förhoppningarna på aktiviteten har för några av föräldrarna utgått ifrån egna positiva erfarenheter av hästar, medan andra har fått kännedom om djurs gynnsamma inverkan på barn med autismdiagnos genom något de läst eller hört talas om. Ytterligare erfarenheter är att barnets positiva reaktioner i samspel med hästen både förvånat och överraskat vissa föräldrar.
Förutsägbarhet ger trygghet
De tydliga och återkommande rutiner som inramar aktiviteten med hästarna, upplevs skapa en förutsägbarhet som är betydelsefull för att barnet ska känna sig trygg i stallmiljön.
”Så vi måste lära allting och alla de här instruktionerna, i vilken ordning saker ska göras, det är ju också sådant man gör i stallet. Så att allting ser likadant ut på något vis och det ger också ett lugn för henne ,hon vet vad hon kan göra”
Förutsägbarheten som aktiviteten med hästarna erbjuder gör att barnet även blir mer mottagligt för nya erfarenheter. Att lära sig nya saker bidrar i sin tur till ökat välmående och tillfredsställelse hos barnet.
”de gör ju samma sak varje gång och, det gör att hon känner till den delen. Skulle det komma någonting nytt, så behöver hon ju bara koncentrera sig på det, eftersom allt annat sker på rutin.”
Fysisk och psykisk avspänning
Barnens svårigheter att hantera sociala sammanhang leder ofta till psykisk och fysisk anspänning och stress. Anspänningen kan i sin tur yttra sig i till exempel tvångsmässigt beteende eller fysisk och psykisk utmattning. Föräldrar ger exempel på att barnen själva frågar efter att få åka till stallet trots att de är trötta och stressade och att man upplever att aktiviteten med hästarna hjälper barnet till fysisk och psykisk avspänning och återhämtning.
”Ibland frågar hon efter att få att gå till stallet när hon är stressad. Ja, ibland så måste jag köra henne dit. Hon är för trött för att gå dit. Stallet ligger en kilometer bort, kanske en och en halv, och hon går oftast dit. Men hon kan vara för trött för att gå och då måste jag köra henne dit. Då är hon snarare mentalt trött än fysiskt trött. Men hon vill vara runt omkring hästar. Hon blir lugnare då. Och fyller på litet mental energi. Det är de tillfällen då jag har sett henne som mest avslappnad någonsin tror jag.”
Föräldrar beskriver att samvaron med hästarna erbjuder barnen en annorlunda dimension av verkligheten och där djuren hjälper barnet att komma till ro.
”det är ett annat universum” ”Hon får hjälp av hästarna på något sätt, så att hon lugnar ner sig.” ”När hon trivs som allra bäst, det är när det är bara hon och hästarna”
Även iakttagelser av att barnet när det sitter på hästen förändras i muskeltonus och rörelsekvalité har gjorts. Barnet upplevs mjukare i kroppen och med mindre impulsivitet och hastighet i rörelserna och man upplever att den positiva effekten kvarstår efetråt.
”och det lugnet som är efteråt, det är liksom…Det kan hålla i sig i någon dag eller…”
Föräldrar beskriver erfarenheter av barnens svårigheter att relatera till den mängd intryck och impulser som vardagen ständigt omger dem med och hur miljön med hästarna erbjuder en rofylld och vilsam atmosfär där de kan slappna av.
”För att det kan utveckla barnen så mycket. I kontakten och samspelet mellan djur och människa. Men också för dom själva att liksom växa och känna bara den här riktiga lyckan. För man ser på barnet hur det växer och hur lyckligt det blir. När de lever i så mycket kaos i övrigt, så har de sin lugna stund där med hästen och ja, det är deras stund.”
Annorlunda relation och kommunikation
Flertalet av intervjuerna innehåller beskrivningar av hur föräldrar upplever att barnen kommunicerar med hästar och andra djur på ett sätt som skiljer sig från vad man vanligtvis ser i relation mellan djur och människa.
”Båda två har någon sorts språk med hästar som jag tror att det inte är många som har.”
Det ges beskrivningar av hur man tycker sig se en känslomässig ömsesidighet i kommunikationen mellan barnet och hästen som liknar en mänsklig kamratrelation. Man tänker sig att hästens oförställdhet och naturliga sätt att vara tilltalar barnet.
”Hon ser dem som individer. Som de individer de är, med olika personligheter. Hon ser dem inte som…hon ser dem som vilken kompis som helst egentligen, på något sätt. Och de är liksom… har ingen… dom är inte falska på något sätt utan de är de de är. Väldigt avklädda på något sätt och jag tror att hon gillar det.”
Föräldrar beskriver även hur barnet tycks värdera vänskapen med hästarna högre än till exempel relationerna i familjen.
”en häst är värd väldigt mycket mer än vad vi är till exempel”
I intervjuerna ges olika hypoteser om anledningen till den annorlunda relation till hästen som barnet tycks ha. Någon förälder menar att barnet kanske förstår hästar bättre än människor. En annan förälder funderar över likheten mellan barnets och hästens sätt att kommunicera.
”Hon kan kanske förstå hästarna bättre än vad hon förstår andra människor.”
”Hästar kanske också har litet autism…alltså…”
Andra resonemang som presenteras är att hästens sätt att kommunicera är lättare att förstå för barnet. Jämförelser görs med hur andra människors sätt att kommunicera ofta blir för komplicerat och svårbegripligt för barnet och lätt leder till feltolkningar.
”Dom är inte så svåra att förstå sig på tror jag, som människor som säger en sak och menar en annan. Det gör ju aldrig djur.”
De föräldrar som upplever att deras barn har en speciell kommunikation med hästen benämner den på olika sätt och det finns beskrivningar av att barnen i samspel med hästarna visar förmåga att förstå det hästen förmedlar på ett unikt vis.
”Och det är…hon blir lugn och samlad och väldigt, ja omtänksam och liksom…Hon läser av djur på ett sätt som är alldeles, det är jättefascinerande.”
Resultatdiskussion
Enligt resultatet ser föräldrarna tydliga samband mellan aktiviteter med hästar och barnets psykosociala utveckling och där flera olika komponenter tycks samverka. Resultatet är till stora delar i överensstämmelse med vad tidigare forskning och evidensbaserade erfarenheter visar, vilket diskussionen avser att belysa.
Diskussionen inleds med de oväntade delarna av resultatet samt erfarenheter från fältstudier.
Överaskande och oväntat
Annorlunda relation och kommunikation
I intervjuerna ges olika exempel på barnens annorlunda relation och kommunikation med hästar och en del iakttagelser tangerar den uppfattning Grandin (2005) har om att AST innebär speciella förmågor att kommunicera med djur. Riktigheten i Grandins hypotes är i sammanhanget mindre intressant att diskutera än att ställa frågan hur det kommer sig att kommunikationen fungerar så bra.
Andersson (2010) beskriver hur hästen samspelar genom att spegla det människan kommunicerar implicit, genom kroppsspråk och röstläge och att hästen reagerar på det som händer precis i stunden. Fungerar inte samspelet och hästen inte förstår, kan barnet prova sig fram genom att göra annorlunda, utan att först reda ut krångliga missförstånd. På det viset kan man tänka sig att relationen till hästen upplevs mindre problematisk av barnet och kanske även mer begripligt än den mellanmänskliga som föräldrar beskriver.
Föräldrars redogörelser av svårigheter att förstå mer komplexa innebörder av verbal kommunikation satt i relation till svårigheter att tolka multisensorisk information (Johansson, 2013), kan ge ytterligare förklaring till att barnens kommunikation med hästar upplevs fungera så mycket bättre än med människor. Eftersom kommunikationen med hästen inte sker genom verbal förståelse, minskar antalet variabler av sensorisk information för barnet att sortera i och ta ställning till. Genom att barnet och hästen har färre kommunikationsvägar i samspelet kan man därför tänka sig att det underlättar för barnets tolkning av information och det har därmed också möjlighet att svara mer adekvat på vad den andre (hästen) förmedlar.
De emotionella aspekterna av kommunikationen mellan barn och häst som föräldrarna berör är ett område som även Andersson ( 2010) beskriver. Andersson redogör för att även hästar har olika personligheter och tar upp exemplet med hur en lugn häst kan lugna ner en orolig och psykiskt anspänd patient. Exemplet kan jämföras med hur stressade och psykiskt trötta barn upplevs bli lugna i samvaro med hästarna. Med utvecklingspsykologisk terminologi kan det beskrivas som att barnet i samspelet med hästen får hjälp att reglera sina affekter. Eftersom samspelet mellan barn och häst inte kräver verbal kompetens, kan det ur ett anknytningsteoretiskt perspektiv liknas vid den interaktion som pågår mellan det lilla barnet och föräldern, innan barnet utvecklat ett verbalt språk (Wennerberg, 2010).
Frågan om barnets förmåga att kommunicera med hästar är unik blir i sammanhanget mindre intressant än det faktum att aktiviteten med hästar tycks erbjuda upplevelsen av att förstå vad den andre (hästen) menar och att bli förstådd. I relation till hästen uppfattar barnet en ömsesidighet och förståelse där det blir bekräftat i sin upplevelse, vilket även skulle kunna liknas vid en grundläggande ingrediens i anknytningsprocesessen. Man kan även beskriva att barnet, i ett intersubjektivt samspel med hästen, skaffar sig ny implicit relationell kunskap om hur det kan vara tillsammans med andra.
Omedelbar förändring sittande på hästryggen
Det mest slående vid de fältstudier som gjorts är iakttagelser av omedelbara fysiska förändringar hos barnet när det sätter sig på hästens rygg (7.3). Omedelbarheten i förändringen av barnets fysiska uttryck är inte något som redovisats i tidigare forskning eller i intervjuer, däremot visar den forskning Bass, Llabre och Duchowny (2009) gjort en ökad förmåga till sensorisk bearbetning hos barnen som red på hästarna. Kanske är det denna ökade förmåga att bearbeta sinnesintryck som är förklaringen till att barnet tycks bli mer medveten om sin omvärld sittande på hästryggen (7.1; 7.3). Forskningsresultatet som Bass et al.
(2009) beskriver avseende barnens förmåga att behålla koncentration och att vara uppmärksam på vad som händer i samspel med andra, visar överensstämmelse med föräldrars upplevelser av att barnet visar större förmåga att vara uppmärksam och följa uppmaningar när det sitter på hästens rygg. Dock kvarstår frågan om hur förändringen kan ske så snabbt.
Föräldrar beskriver även att barnet blir lugnare efter att ha ridit, vilket tangerar den aspekt Andersson (2010) redogör för avseende våra olika nervsystem. Enligt Andersson har de som lider av psykisk och fysisk stress ett aktiverat sympatiskt nervsystem som gör kroppen anspänd och redo för strid eller flykt och när patienten känner sig lugn och trygg tillsammans med/sittande på hästen aktiveras det parasympatiska nervsystemet, det som får oss att slappna av.
Diskussion om barnets sympatiska och parasympatsika nervsystem ryms inte inom ramen för denna studie och som tidigare nämnts (Byström, 2008) finns ännu inga vetenskapliga belägg för uppfattningen att ridning anses stimulera sensomotoriken hos barn med autsim. Sambandet mellan sensomotorisk stimulering genom ridning och ökat intresse av samspel med omvärlden tycks utifrån resonemanget ovan vara ett område värt att utforska.
Att väcka intresse av socialt samspel och kommunikation
Föräldrarna beskriver hur det praktiska arbetet med hästarna erbjuder barnet naturliga samtalsämnen och tillfällen att kommunicera med andra barn och vuxna. Träning och färdighet i att samspela och prata med andra barn och vuxna, kommer så att säga på köpet, när barnet sysselsätter sig med något som är roligt och stimulerande. Upplevelserna stämmer väl överens med det Byström (2004) och Bass et al. (2009) visar i sin forskning, att aktiviteten med hästar ökar barnens sociala motivation och förmåga.
Aktiviteten med hästar tycks innehålla flera olika samverkande delar som väcker nyfikenhet och intresse hos barnen, vilket även bekräftas av Byström (2004). Ytterligare en aspekt som beskrivs är barnets ökade vilja att dela med sig av vad det har varit med om. Genom att barnet berättar vad det varit med om ges föräldern möjlighet att dela barnens erfarenheter och upplevelser, något som annars upplevs vara svårt att uppnå i kontakten med barnet. Föräldrar beskriver hur de inte känt sig behövda under barnets tidiga utforskande av världen och där samvaro med bland annat hästar fyllt en viktig funktion för att hjälpa barnet att vilja relatera till andra människor. Erfarenheterna överensstämmer med vad Andersson (2010) redovisar avseende barn och ungdomspsykiatrin i Österrike. Barn som av olika anledningar har svårt att knyta an till människor, får lära sig att först relatera till djur, som ett förstadie till att så småningom kunna göra det samma med människor.
Föräldrar beskriver även hur aktiviteten med hästar hjälper barn med sensoriska avvikelser, som att uppleva fysisk kontakt som obehagligt. Eftersom barnet själv kan välja hur mycket eller litet kontakt det vill ha med hästen, tränas det successivt och på egna villkor i att fysisk kontakt med andra inte är skrämmande eller väcker obehag. Även om något forskningsresultat inte kunnat bekräfta sambandet mellan sensomotorisk stimulering och minskad taktil överkänslighet specifikt, tangerar erfarenheterna det Bass et al. (2009) redovisar om positiva sensoriska förändringar hos barn som deltagit i EAA.
Enligt föräldrarna tycks aktiviteten med hästarna erbjuda ett naturligt sätt att känna delaktighet och gemenskap med andra och det ordlösa samspelet med hästen ger barnet trygghet, förståelse och bekräftelse, samtidigt som aktiviteten stimulerar och uppmuntrar till samspel och kommunikation med andra. Med psykologiska termer kan samspelet med hästen beskrivas locka barnet till intersubjektivitet, det Stern (2005) menar att barn med autism inte är intresserade av eller har förmåga till.
Trepartsrelationens betydelse
I föräldrarnas berättelser synliggörs betydelsen av den trepartsrelation mellan barn, häst och profesionell som Håkansson (2007) beskriver. Kunskap om autism upplevs ha betydelse, men inte avgörande inverkan på barnets vilja och förmåga att samspela. I samspelet mellan barn, häst och ridinstruktör poängteras snarare kunskapen om hästars beteenden i kombination med lyhördhet och bekräftelse av barnets ansträngningar.
Samspelet med hästen och ridläraren under en vanlig ridlektion beskrivs även hjälpa barnet att förstå sin egen betydelse för hästens reaktioner. Föräldern upplever att barnet lär sig ta andras perspektiv när det får insikt i betydelsen av sitt eget beteende för hästens reaktioner. Med andra ord kan man beskriva att ridlektionen ger barnet tillfälle att träna sin mentaliseringsförmåga.
Erfarenheter av iakttagelser från fältstudier visar hur professionella med kunskap om autism, har ytterligare redskap för att hjälpa barnet i sin psykosociala utveckling. Den professionelle pratar med barnet om vad de gör tillsammans med hästen och på så vis kan barnet få hjälp att koppla handling till ord och göra det implicita samspelet med hästen explicit. Att barn som deltagit i anpassad aktivitet med hästar utvecklar sitt tal beskrivs även av Byström (2004) och bekräftas genom föräldrars upplevelser.
Genom att med ord beskriva det barnet gör och hur det kan uppfattas av hästen, ges barnet även möjlighet att förstå andras perspektiv. Genom samspelet med häst och professionell får barnet därmed hjälp att mentalisera kring det som händer, det vill säga sätta sig in i hur andra kan tänkas uppleva en situation och förstå skillnaden i förhållande till den egna upplevelsen.
Hälsofrämjande effekter
Föräldrarnas beskrivningar av miljöns lugnande inverkan på barnen stämmer väl överens med de effekter Håkansson (2009) nämner och där även sambandet mellan fysisk kontakt med djur och frigörandet av må-bra hormonet oxytocin ingår. Den fysiska kontakten med hästen fyller därmed fler funktioner än att träna barn som har svårt för fysisk beröring och det tycks vara så att aktiviteten med hästar består av en mängd samverkande faktorer som leder till ökat välbefinnande hos barnet.
En viktig aspekt är när hästar är barnets specialintresse. Barnets totala upptagenhet av och kunskap om hästar uppges inte besvära omgivningen på det sätt som Attwood (2000) beskriver. Snarare tycks det vara så att barnets engagemang och kunnande är något som uppskattas och beundras i det sociala sammanhang som stallmiljön erbjuder. Därmed innebär aktiviteten med hästar en social arena där barnet kan utöva sitt specialintresse och samtidigt uppleva känslan av samhörighet med andra.
Även specialintressets funktion för återhämtning och ökat välmående, som Norrö (2006) beskriver, bör ses som en viktig variabel för att förstå föräldrarnas erfarenheter av att aktiviteten med hästar hjälper barnet till minskad stress och ökat välmående.
Referenser
Andersson, U. (2010) Passage – att använda hästar i psykiatrin. Skellefteå: Psykiatriska kliniken i Skellefteå.
Attwood, T. (2000) Om Aspergers syndrom. Stockholm: Natur och Kultur.
Bass, M.M. Duchowny, C.A., Llabre M.M. (2009) The effect of therapeutic horseback riding on social functioning in children with autism. Journal Of Autism And Developmental Disorders, 39 (9), 1261-1267.
Bornemark, J., Ekström von Essen, U. (2010) Livet som stör. Om hästunderstödd terapi i psykiatrisk öppenvård. J Bornemark & U Ekström von Essen (Red.) Kentauren: Om interaktion mellan häst och människa. (s.119-141). Huddinge: Södertörns högskola.
Broberg, A., Risholm Mothander, P., Granqvist, P., Ivarsson, T. (2009) Anknytning i praktiken. Stockholm: Natur & Kultur.
Bruhn Bengtsson, A. (2012) Hästarnas hovar sjunger när de går. (Examensarbete, Linnéuniversitetet, Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap).
Byström, K. (2004) Utveckling av kommunikation och social interaktion hos barn med autism i samspel med djur och natur. (Rapport, nr 4). Skövde: FoU, Handikappförvaltningen.
Byström, K. (2008) Barn med autism i samspel med djur. Hämtad 2 maj, 2016, från http://www.mun-h-center.se/sv/Mun-H- Center/Information/Kronikor/Barn-med-autism-i-samspel-med-djur/
Forsberg, L. (2007). Att utveckla handlingskraft : Om flickors identitesskapande processer i stallet. (Licentiatuppsats, Luleå tekniska universitet, Institutionen för pedagogik och lärande).
Forsling, S. (2001) Flickan och hästen. Bilder från ett hem för särskild tillsyn. (SiS följer upp och utvecklar, nr 2/01). Stockholm: Statens institutionsstyrelse.
Grandin, T., Johnson, C. (2005) Vi som förstår djurens språk : En nyckel till hur djur ser världen. Stockholm : Wahlström & Widstrand.
Havnesköld, L., Risholm Mothander, P. (2002) Utvecklingspsykologi. Psykodynamisk teori i nya perspektiv. (2. uppl.) Stockholm: Liber.
Håkansson, M. (2007) Djur och människors hälsa. Sammanfattning av tre fokusgrupper om praxis, utbildning och forskning. (SLU-rapport, nr 15). Skara: Sveriges lantbruksuniversitet.
Håkansson, M., Palmgren Karlsson, C., Sallander, M., Henriksson, G. (2008)
Husdjur och folkhälsa. En forskningsöversikt om betydelsen av sällskapsdjuren och lantbrukets djur för människors hälsa. Skara: Sveriges lantbruksuniversitet.
Håkansson, M. (2009) Djurens betydelse för människors hälsa. Skara: Sveriges lantbruksuniversitet.
Jarl, M., Wessberg, S. (2012) Hästen blir till en bro, man når in i det innersta. En kvalitativ studie om motivationen att arbeta med Hästunderstött i socialt arbete. (Examensarbete, Linnéuniversitetet, Socionomprogrammet).
Jansson, M. (2015) Autism i DSM-5. Hämtad 13 Mars, 2015, från Autism & Aspergerförbundet, http://www.autism.se/autism_i_dsm5
Johansson, M. (2013) Min eller din verklighet – hur uppfattar vi världen? Sinnesupplevelser inom autismspektrum. (Trainee-uppsats, nr 28, Malmö stad, FoU).
Langemar, P. (2008) Kvalitativ forskningsmetod i psykologi – att låta en värld öppna sig. Stockholm: Liber.
Mårtensson Blom, K., Wrangsjö, B. (2013) Intersubjektivitet – det mellanmänskliga i vår vardag. Lund: Studentlitteratur AB.
Norrö, G. (2006) Aspergers syndrom – har jag verkligen det?. Stockholm: Intermedia Books.
Rydén, G., Wallroth, P. (2008) Mentalisering. Att leka med verkligheten. Stockholm: Natur & Kultur.
SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Från http://www.riksdagen.se/sv/dokument- lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om- etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460
Silfverberg, G. (2009) Hästens och hundens roll i rehabilitering och förebyggande hälsoarbete. (Ersta Sköndal högskola arbetsrapportserie, nr 62). Stockholm: Ersta Sköndal högskola.
Silfverberg, G. (Red), Lerner, H. (Red.). (2014) Hästen, hunden och den mänskliga hälsan. Stockholm: Ersta Sköndal högskola.
Stern, D. N. (2005) Ögonblickets psykologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Vetenskapsrådet. (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Från http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf
Wennerberg, T. (2010) Vi är våra relationer. Stockholm: Natur & Kultur.